Ekonomisk och handelspolitisk rapport, januari 2008

Sammanfattning

• Burundi är ett av världens fattigaste länder och är helt beroende av ekonomiskt stöd från omvärlden. Ungefär hälften av landets intäkter består av bistånd.
• Burundis export domineras av kaffe vilket gör landet sårbart då det påverkas av fluktuerande världsmarknadspriser och skiftande väderförhållanden. Landet har ett stort behov av att diversifiera sina exportvaror.
• Stora fyndigheter av nickel har påträffats i landet, vilka ännu inte exploaterats. Guld, tungsten och andra mineraler utvinns i mindre skala.
• Oljefyndigheter har påträffats bl.a. under Tanganyikasjön.
• Näringslivsklimatet i Burundi påverkas av politisk instabilitet, bristande institutionsuppbyggnad, svag infrastruktur, växande kriminalitet samt en osäker energitillgång.

Ekonomisk utveckling och tillväxt

Burundi präglas av sviterna av ett långvarigt inbördeskrig (1993-2006[1]), överbefolkning, ett instängt geografiskt läge och en ekonomi som är ensidigt beroende av kaffeexport. Under slutet av 1990-talet drabbades Burundi på grund av inbördeskriget av en ekonomisk blockad från grannländerna. Inflationen ökade då kraftigt på grund av ökade importkostnader, urholkat värde på valutan och dåliga skördar. Vidare sjönk BNP med 3-6% om året under större delen av 1990-talet.[2]

Vapenvilan som följde har gynnat det ekonomiska klimatet i Burundi, trots att politisk osäkerhet fortfarande råder. Statliga investeringar, till stor del finansierade av utländskt bistånd, har spelat en viktig roll för ökad tillväxt och flera utländska företag har återvänt till landet.

Burundi är ett av världens fattigaste länder där ca 55% av befolkningen lever på mindre än en US dollar per dag. Burundi ligger på plats 167 av de 177 länder som ingår i UNDP:s rankning baserad på indikatorer för mänsklig utveckling. Fattigdomen varierar starkt mellan regionerna och genomsnittsinkomsten 2005 var mindre än hälften av vad den var innan kriget bröt ut 1993.

Landet är helt beroende av ekonomiskt stöd från omvärlden. Under 2005 mottog landet 365 MUSD i bistånd, varav nästan hälften kom från multilaterala givare såsom Världsbanken. De viktigaste enskilda givarländerna är USA, Nederländerna, Belgien, Storbritannien och Frankrike. I statsbudgeten för 2006 kom ungefär hälften av intäkterna från omvärlden. Givarna har dock blivit alltmer osäkra avseende regeringens stabilitet  och kapacitet. Medel fördelas endast portionsvis och med stor försiktighet som en reaktion på den politiska utvecklingen.

För Sveriges del inleddes utvecklingssamarbetet med Burundi 1994 och är inriktat på att säkra en varaktig fred och en stabil demokratisk utveckling i landet.  I det mer långsiktiga utvecklingssamarbetet samarbetar Sida sedan 2006 med den brittiska biståndsmyndigheten DFID, där Sverige årligen bidrar med 15 miljoner SEK. Samarbetet är främst inriktat på stöd för att förbättra rättssystemet och till ett starkare civilt samhälle. Vidare består det svenska biståndet av stöd via FN:s Peace Building Commission, humanitärt stöd för akutinsatser samt regionalt stöd till Stora sjöregionen där Burundi ingår. Sveriges andel av det totala biståndet till Burundi uppgick 2005 till 5 MUSD, vilket motsvarar 1,44%. I den svenska regeringens beslut 2007 om landkoncentrationen inom ramen för utvecklingssamarbetet klassificerades Burundi som postkonfliktland. En landsstrategi ska utarbetas under 2008.

Burundi är skuldtyngt och har en utlandsskuld på 1,5 miljarder USD. I slutet av 2005 beviljades Burundi tillträde till HIPC-initiativet[3] och man befinner sig nu mellan besluts- och slutpunkt. Redan nu åtnjuter Burundi därför omfattande, men tillfälliga, skuldlättnader. 2003 gick 66% av exportinkomsterna till skuldavbetalningar men detta har minskat till mindre än 10% 2007. Vid slutpunkten blir skuldavskrivningarna oåterkalleliga och då kommer landets utgifter för räntor och återbetalningar att minska stort, beroende på skuldens sammansättning. Dock är det osäkert om slutpunkten kommer att nås under 2008, beroende på långsamt genomförande av överenskomna åtgärder.[4]

Förutom tillfälliga skuldlättnader inom ramen för HIPC-initiativet har Burundi har ett pågående program med IMF (PRGF[5]). En förutsättning för fortsatt tillväxt är att regeringen håller fast vid den pågående ekonomiska liberaliseringen och påbörjade reformprocesser som är en del av PRGF-programmet. Detta innebär bl.a. en uppstramning på skatteområdet, strukturella reformer, privatisering av statliga tillgångar (i synnerhet inom kaffesektorn) samt ökade satsningar på fattigdomsbekämpning. Regeringen beslutade under hösten 2006 om en strategi för fattigdomsbekämpning (PRSP[6]), vilken delvis har genomförts. Kapaciteten inom statsförvaltningen är ytterst begränsad. Burundi har en för regionen relativt hög nivå på uppbörden av skatter och andra intäkter, motsvarande ca 18% av BNP.

Trots ett förbättrat ekonomiskt klimat har tillväxttakten i Burundi ännu inte stabiliserats på en tillräckligt hög nivå. Enligt EIU beräknas tillväxten för 2007 uppgå till 5,5 %, men har enligt uppgift justerats ned till 3,5% med anledning av lägre exportintäkter än väntat. Det kan jämföras tidigare års tillväxttal om 5,1% (2006), 0,9% (2005), 4,8% (2004) och -1,2% (2003). Valutareserven minskade dramatiskt från mitten av 1990-talet, främst beroende på minskat bistånd . Sedan 2000 har valutareserven ökat från knappt 18 miljarder USD till drygt 100 miljarder USD 2005[7].

Industrin svarar för ungefär en femtedel av BNP. De flesta små fabriker bearbetar kaffe, te och bomull. Det största enskilda företaget är ett ölbryggeri, som också är landets största skattebetalare. Andra småindustrier som vuxit fram sedan 1980-talet tillverkar tvål, skor och textilier, cement, tegel och cigarretter.

Under senare delen av 1990-talet minskade all industriproduktion, mest beroende på internationella sanktioner mot landet. Men även därefter har industrin haft det svårt, beroende på den begränsade köpkraften hos befolkningen. Tillverkningsindustrin förväntas att fortsätta sin försiktiga uppgång, även om industrin generellt har stora problem med elförsörjningen. Trots detta förväntas en ökning i produktionen av öl och konsumtionsvaror. En kombination av en stabilare situation i landet, ökade bankkrediter till den privata sektorn och biståndsfinansierad återuppbyggnad kan komma att gynna tillväxten inom bygg- och konstruktionssektorn. Dessa förbättringar torde att driva ekonomin framåt, med en förväntad tillväxt på 6% under 2008 och 6,5% under 2009.[8]

Däremot förväntas endast en blygsam uppgång vad gäller livsmedelsproduktionen. Jordbruksindustrin kommer att fortsätta att lida av ett alltmer oberäkneligt väder men också av allvarliga strukturella problem som t.ex. det fragmenterade ägarskapet avseende land och minskad bördighet.  

Inflationen är fortsatt relativt låg och uppgick 2007 till ca 7% vilket kan jämföras med 2,5% (2006), 8,2% (2005) och 7,9% (2004). Dåliga skördar under 2007 medförde att livsmedelspriserna gick upp, vilket i sin tur påverkade inflationen negativt. Vidare bidrog höga bränslekostnader och en försvagad valuta till en ökande inflation. EIU förutspår att den årliga inflationen kommer att hamna på 6,5% 2008 och på 6% under 2009.[9] 

Landets ekonomi domineras av jordbruket, vilket står för omkring hälften av BNP. Ändå är landet starkt beroende av import av livsmedel från omvärlden. Mer än 90% av invånarna är jordbrukare och försörjer sig på vad de själva kan odla på sina mycket små ägor. Markkonflikter är mycket vanliga och en viktig del i de väpnade konflikterna. Krig, folkomflyttningar och torka har vållat stora skador på jordbruket sedan 1990-talet och omkring 20 % av befolkningen lider av ständig matbrist. Utarmning av jorden är också ett hot mot jordbruksproduktionen. Det lilla återstående skogstäcket minskar också snabbt genom avverkning för bränsle.

Det kommersiella jordbruket är begränsat och domineras stort av kaffet, som 2000 svarade för nästan 70% av exportinkomsterna. Beroendet av kaffet gör landet ytterst sårbart då inflationen och BNP kraftigt påverkas av de fluktuerande världsmarknadspriserna. Kaffet är för närvarande är av dålig kvalitet och känsligt för de förändrade klimatförhållandena. Det förutspås vidare att efterfrågan på kaffe kommer att minska under de närmaste åren, vilket kommer att påverka Burundi negativt om man inte lyckas diversifiera exporten.

Burundis ekonomi är i behov av omgående reformer för att öka effektiviteten inom jordbrukssektorn och man har de senaste decennierna satsat på att odla te, bomull och ris. Sötpotatis, kassava, bananer, majs och grönsaker odlas mest för egen konsumtion. Fiske sker i Tanganyikasjön men det tenderar att minska i betydelse.

Under 2005 hade Burundi 148 000 besökare och inkomsten från turismen uppgick då  till 2 miljoner USD, vilket utgjorde 2,1% av exporten.  Burundi har ont om konventionella sevärdheter och det politiska läget samt den ökande kriminaliteten gör att landet för närvarande inte lämpar sig särskilt väl för turism.

Vägnätet i Burundi är väl utbyggt, men bara kortare sträckor är asfalterade. Det finns ingen järnväg. På Tanganyikasjön går passagerar- och fraktfartyg till Tanzania, Kongo-Kinshasa och Zambia, men kriget på 1990-talet vållade störningar i trafiken. Utanför huvudstaden Bujumbura finns en internationell flygplats och på andra håll finns några små start- och landningsbanor.

Det fasta telenätet hade 2003 knappt 24 000 abonnenter, vilket gör Burundi till ett av världens telefonglesaste länder. Det finns också tre mobiltelenät med omkring 100 000 abonnenter 2006, vilket också det innebär en anslutningsgrad långt under det afrikanska genomsnittet.

EAC

Burundi blev tillsammans med Rwanda formellt medlemmar i East African Community (EAC) den 1 juli 2007. Medlemskapet har redan resulterat i förbättrat regionalt ekonomiskt samarbete liksom ett ökat affärsintresse för Burundi.  Det råder sedan tidigare goda relationer mellan Rwanda och Burundi, vilket förväntas resultera i ett närmare ekonomiskt samarbete mellan de båda länderna.

Medlemskapet i EAC kan samtidigt innebära en ekonomisk utmaning för landet, i synnerhet på grund av minskade intäkter till följd av reduceringen av tulltarifferna. För att kompensera för inkomstbortfallet krävs bl.a. ökade nationella skatteintäkter och ett ökat biståndsinflöde liksom en robust ekonomisk tillväxt. Dessa åtgärder är dock avhängiga utvecklingen av den politiska situationen i landet. Kunskapen om vad den regionala integrationen innebär är generellt låg.

I förhandlingarna om ett ekonomiskt partnerskapsavtal (EPA) beslöt länderna i EAC-regionen (Kenya, Tanzania, Uganda, Rwanda och Burundi) att bilda en egen förhandlingsgrupp i oktober 2007. Den 27 november 2007 undertecknade EAC och Europeiska kommissionen ett interimistiskt avtal avseende bl.a. marknadstillträde för varor, förenkling av ursprungsregler och utvecklingssamarbete. Avtalet antogs formellt av Europeiska rådet den 20 december 2007 i form av en rådsförordning. Förhandlingarna avseende utestående frågor kommer att fortsätta under 2008 och överenskommelse om ett slutgiltigt avtal ska nås senast i juli 2009.

Handel

Sedan en lång tid tillbaka har Burundi ett stort underskott i handeln med utlandet, eftersom värdet av de få exportvarorna inte täcker kostnaderna för importen av livsmedel och kapitalvaror. Landets enda större exportvaror är kaffe och te, vilket gör handelsbalansen starkt beroende både av väderförhållandena och det internationella prisläget. Staten försöker öka exporten av andra varor genom att locka tillverkarna med tullfrihet vid import av råvaror och skattebefrielse i tio år. Bränsle, som står för en stor del av importen, är belagt med höga skatter, vilket har lett till omfattande smuggling.

Värdet på varuexporten har ökat gradvis under de senaste åren, från ca 40 MUSD 2003 till ca 80 MUSD under 2007. Trots detta består obalansen gentemot importen. Underskottet i handelsbalansen uppgick till 180 MUSD (2005), 225 MUSD (2005) och 197MUSD (2007). Varuhandelns andel av BNP uppgick 2005 till 47,2%. Burundis största handelspartners är Tyskland, Belgien, Nederländerna, Kenya, Rwanda, Tanzania och Italien. Geografiskt befinner sig Burundi i en knutpunkt mellan Tanzania, Rwanda och östra DRK, vilket kan innebära att det finns potential för ökad regional handel.

Näringslivsklimatet

Efter att relativ stabilitet uppnåtts i Burundi har det ekonomiska klimatet förbättrats markant och utländska företag har återvänt till landet. Burundi är dock ännu långt ifrån investeringsvänligt. Utländska direktinvesteringar uppgick 2004 till 3 MUSD, motsvarande en andel om 0,1% av BNP.

I Global Competitive Ranking 2007/08 som sammanställs av World Economic Forum rankas Burundi som nummer 130 av totalt 131 länder (Kenya 99, Tanzania 104, Uganda 120). Vad gäller frågor kring att starta företag, söka licenser, tvistlösning m.m. rankas Burundi på plats 174 bland de 178 länder som ingår i Världsbankens rankning Doing Business 2008. Detta är en marginell förbättring från plats 175 under föregående år.

Landets naturresurser består bl.a. av mineraler och viktiga gruvor är Musongati, Nyabikere, Waga, Muramera och Rotovu. Guld, tungsten, tennsten, bastnäsit och coltan utvinns i mindre skala. Det finns vidare stora fyndigheter av nickel, som ännu inte exploaterats p.g.a. den politiska instabiliteten och bristen på el. Oljefyndigheter har påträffats bl.a. under Tanganyikasjön, men endast provborrningar har genomförts.

Näringslivsklimatet i Burundi påverkas av bristande institutionsuppbyggnad, svag infrastruktur samt en osäker energitillgång. Endast ca 1,5% av befolkningen har tillgång till elektricitet och mer än 90% av elförbrukningen sker i huvudstaden Bujumbura. Nästan all hushållsenergi kommer från ved och torv. Burundi har tre små vattenkraftverk och importerar nästan en tredjedel av sin elkraft. Ungefär tre fjärdedelar av industrins energi kommer från olja, trots höga importkostnader. Vidare är utbildningsnivån i landet förhållandevis låg, endast ungefär hälften av befolkningen är läs- och skrivkunniga.  

Ett annat problem är den utbredda korruptionen i landet. Enligt Corruption Perceptions Index (CPI) från Transparency International ligger Burundi på plats 131 med ett index på 2,5 (Kenya 150 (index 2,1) och Rwanda 111 (index 2,8)). Flera stora korruptionsskandaler har inträffat på senare år men rättsprövningen verkar inte vara politiskt prioriterad.

[1] Avtal om eldupphör tecknades den 7 september 2006.

[2] Utrikespolitiska institutet, http://www.landguiden.se

[3] HIPC, Heavily Indebted Poor Countries

[4] International Monetary Fund (IMF), Burundi; Sixth Review Under the PRGF programme, December 2007.

[5] PRGF, Poverty Reduction and Growth Facility

[6] PRSP, Poverty Reduction Strategy Paper

[7] Utrikespolitiska institutet, http://www.landguiden.se

[8] Economist Intelligence Unit (EIU), Country Report Burundi, November 2007, s. 10.

[9] Economist Intelligence Unit (EIU), Country Report Burundi, November 2007, s. 10.